Skönt ibland att stanna upp, känna efter och tänka till

Följande text skrev jag i ett facebook inlägg när jag var bortrest från stan för et tag sedan, men jag kände att jag vill förlänga det lite och förtydliga några skrivningar så jag gör detta som ett nytt inlägg här.

Semestern närmar sig slutet och det är dags att kliva in i vardagen igen.
Det är ju lätt att dra massa klyschor men det stämmer ju att man ofta är fastnar i samma spår/hamsterhjul.
Det går runt, samma rutiner, samma sak om och om igen. När man låser upp bilen på morgonen och får känslan att jag gjorde det här precis nyss, fast det kanske var dagen innan.

Man vaknar, kliver upp, borstar tänder, brer sina smörgåsar, åker till jobbet,  jobbar, åker hem, förhoppningsvis en massa måste som fixas, man sätter sig en kortis i soffan och tvärslocknar (repeat).
Trots detta är jag en sån människa som funkar bäst med rutiner. Blir lätt vimsig annars utan organisation.

Jag kan inte påstå att jag har någon slags negativ pulshöjande med högre andningsfrekvens känsla i kroppen för jag kan faktiskt längta tillbaka lite till det som är vardag. (vill inte säga ångest för det är något helt annat).

En del i det är väl att man har folk omkring sig, det sociala biten.
Att man är behövd, bekräftelsen.

Två delar man inte kan få påfylld i nån relations-poke-stop som singel och utan familj.
Vännerna gör så klart en del men det blir inte samma sak i långa loppet. Det finns alltid bitar som bara en relation kan tillföra.

Dessvärre är en bit av livet som transperson ganska komplex när det gäller att komma till relationspunkten, och det är svårt att finna någon som accepterar, gemensam attraktion och lockar fram mer av den kvinnliga sidan så mycket att man vill ingå något djupare relationsmässigt.

För att du inte drunkna i frierier från kärlekssökande män vill jag bara poängtera att inte är intresserad av det. Egentligen har ingen att göra med vad min sexuella läggning är och jag gillar inte att klassa in i fack men eftersom det ska bli extra tydligt får jag nog skriva det som lesbisk transkvinna.

Tyvärr verkar det inte som att det inte lönar sig att man visar sitt ärliga jag, visar upp sina bästa sidor och att man verkligen blottar sitt innersta.
Att man kommit till och förbi den punkt där man hittar sig själv, och det är få förunnat att göra det.

Har sedan en tid tillbaka fullständigt tappat tron till och för nätdejtingsidor, både seriösa och ”oseriösare”, för det är dessvärre bara de oärliga och bekräftelsetörstande personerna man blir kontaktad av.

Jag hoppas att livets väg hittar lite nya spår snart, men trots detta är jag glad att jag vågat, vågar, leva mitt liv, gå min väg och göra det fullt ut för min egen skull och att det nån gång lönar sig.
Känns som det vore dags ?.

Jag är redo för av höstens utmaningar.